Fjortisen och morsan

Igår var vi på Processutvecklingsdag med jobbet.
(Jag visste inte heller vad det var ;-)
Vi fick lite info eftersom vi ska börja arbeta på ett nytt sätt om 2 veckor.
Dagen avslutades med lekar och middag, men innan det föreläste
en av våra chefer. Han poängterade att vi var en lärande organisation,
att vi var Good enough och att det värsta som kunde hända en människa
och en organisation var att omge sig med bittra människor.
Han hade hakat upp sig på det här med bitterhet.
Han jämförde en bitter människa med Dementorerna i Harry Potter,
de suger ur dig all energi och all glädje.
Han menade att han kunde förutspå de första orden en människa skulle säga,
efter att hon fått besked om att hon var döende.
Om det är en bitter människa säger hon: Varför!?
Om hon är en kreativ människa säger hon: Vad kan vi göra nu?!
Jag tror att det kan ligga något i det?

Farmorsbloggen skriver om förändringar och boken The Secret.
"Där står bl a om hur man drar till sig det man tänker på.
Lycka såväl som olycka.
En orimlig och cynisk teori om man drar den till sin spets. 
Betyder det att man får skylla sig själv för ALS eller cancer eller flygolyckor?
Men en spännande och magisk teori om man bara plockar det man gillar."

Jag har funderat mycket över det där.
I olika sammanhang har tankar förts fram om att
"Har man bara viljan kan man tillfriskna"
"Tänk dig frisk"
och nu : "Man drar till sig olycka genom sina tankar"
Jag tror verkligen att viljan kan försätta berg, MEN inte alltid.
Ibland måste kroppen ge efter för sjukdommen och det får på INGET vis
ses som om den svårt sjuka människan inte VILLE leva tillräckligt mycket.
Tänker man så, så skuldbelägger man en redan hårt drabbad människa.
Jag tror inte att någon ger upp livet utan kamp.
När jag var ganska ny som sköterska träffade jag en patient som gjorde
ett starkt intryck på mig.
Hon hette Ingrid och hon talade tidigt om att hon snart skulle dö,
men inte förrän juldagen hade passerat för då hade hon och maken
bröllopsdag och hon ville inte att hennes anhöriga skulle förknippa
julen med sorg.
Julen närmade sig och Ingrid blev sämre, men som hon hade sagt
så fick hon fira julen och sin bröllopsdag.
På annandagens morgon frågade jag henne hur hon mådde.
Hon log ett trött leende och sa "Nu orkar jag inte mera"
Senare på eftermiddagen somnade hon in.
Jag tror att viljan kan ta en långt men ibland räcker det inte
hur gärna man än vill, ibland är sjukdomen och döden starkare än viljan
och det måste vi förstå och acceptera.

Härom dagen var frågan i farmorsbloggen : När skrattar du?
Jag skrev ett svar som i princip beskrev mig som den jag är: en skrattmås.
Skrev också att i mötet med patienter blir det alltid lite mindre skrämmande
och nervöst för patienten om man kan skoja lite, när/om det passar.
Då kom jag att tänka på en patient  jag hade när jag jobbade på operation.
Han skulle operera något i magen och var jättenervös.
På armen hade han en stor tatuering.
-Ok, du ville ha hjälp med att ta bort din stora tatuering!?
-Va, näää!, säger han med lite panik i rösten, tills han inser att jag skojar.
Han började gapskratta och man såg hur han slappnade av litegrann.
Senare somnade han med ett leende på läpparna.
Så enkelt!