Otrohet
Jag har funderat på det och kom att tänka på flera tillfällen
när man hamnat i konstiga situationer pga att någon annan valt
att ljuga och vara otrogen mot sin partner.
Jobbarkompisens fru ringde när vi jobbade natt.
Ett av barnen hade blivit mycket dåligt och nu behövde hon
få tag på sin man som jobbade med oss.
Ett problem bara: han jobbade inte den natten.
Vi skulle, efter en efterfest, knacka på hos jobbarkompisen
som gått hem tidigare från festen.
Så vid 7-tiden knackar vi på.
Hennes kille öppnar.
-Hon ringde och sa att hon var med er?!
6 fågelholkar tittar tillbaka på honom.
Hon hade tydligen gått hem och lagt sig, men inte hos sin kille,
visade det sig senare.
Usch, man känner sig så taskig och skyldig,
som om man var med i otroheten.
Alltså-där har det redan gått överstyr s.a.s Det har det ju inte i mitt fall-eller hans om man ska vara nogräknad. Jag avskyr otrohet och tycker att det är egoistiska svin som ägnar sig åt detta.
Bara att visa sin uppskattning i en flirt när man har partner räknar jag som otrohet. Benhårt. En flirt är en invit-oavsett hur man ser det.
ja det är rätt taskigt av dessa personer att utsätta andra för lögnerna, då förtjänar dom att bli påkomna, men det kanske är det dom vill innerst inne.
Det är väl bra att det kommer fram så den andre parten får veta sanningen. Men jag förstår mycket väl att det kan bli pinsamt och jobbigt.
Mofsan: jag vet inte vad du tänker säga till honom men det vore intressant att veta vad han skulle tycka/känna om hans fru gjorde likadant som honom?! ;-)
Anna: Det kanske är som du skriver, de kanske vill bli påkomna? Solkigt och sorgligt vilket fall.
Gun: i en otrohetsaffär känns alla som förlorare, sorgligt som sagt.
