Fjortisen och morsan

Igår skulle vi som vanligt fira sommarlov genom att gå ut och äta
med fjortisens bästa vän Glasstant, och hennes familj.
En stund in mumsandet blev fjortisen tystare och tystare.
- Mamma, är det ok om jag går hem, jag mår illa?
-Ehh? Ja..ska jag skjutsa hem dig?
-Nej, jag behöver frisk luft. Leeendet kan möta mig.
-Ok?
En liten stund senare ringer Fjortisen och gråter.
Hon ville gå hem för hon blev så ledsen när hon såg Glasstant.
Vår Glasstant såg inte pigg ut.
Ögonen har slocknat igen
Hon petar i maten igen.
Skrattet har försvunnit.
Svaren kommer mekaniskt utan liv.
Oron växer genast.
Nu har hon klarat sig ganska bra i ett år men vi minns alldeles för tydligt.
Minns sommaren när hon gick som ett litet spöke.
Så smal att till och med barn baddräkten, sedan länge urvuxen, hängde på hennes kropp.
Minns besöken på barnpsyk.
Våran älskade Glasstant.
För stora krav på sig själv.
Viktkommentarer i en känslig ålder.
Nu håller vi tummarna och hoppas att Glasstant inte ska falla tillbaka i gamla mönster.
Vi vill inte vakta utanför toan med hjärtat i halsgropen.
Stirra på hennes tallrik när hon äter..
Önskar att vi kunde göra något.
(Fjortisen bad mig ringa till Glasstants pappa och höra mig för.
Det ska jag förstås göra, igen)
Försöka stötta.

Du är bäst precis som du är Glasstant!