Fjortisen och morsan

Eftersom jag så glatt svarade på frågan i Egoinas mammas blogg att vi sällan bråkar..
så bråkade vi förstås...eller diskuterade SURT/ilsket..bråkade.
Om vad? En misstolkning av vad som var sagt och inte.
Eller rättare sagt hur det sagda hade tolkats utifrån vem som sagt det.
Känns det igen?
Konstigt att samma ord kan få så olika innebörd.
Tänk att du är i matsalen och tappar lunchbrickan.
Du har en jobbarkompis som du inte gillar och nu skojar hon om hur du tappade brickan,
din bästa vän på jobbet är också med och även hon skojar med dig,
 visst är det lätt att tolka deras skämt och skratt olika beroende på hur du känner för personen?
Eller är det bara jag som är så barnslig? ;-)
Vi bråkade om att Darlingen fått en inbjudan smygpremiären av en restaurang.
Darlingen är spontan och brukar alltid fixa och ordna en massa roliga saker.
När Fjortisens kompisar var här sa han att det säkert skulle gå att ordna
så att även de fick följa med på premiären, men han skulle höra med sin kompis,
restaurang ägaren, först men det skulle nog inte bli några problem.
Det kom inga besked från kompisen och Darlingen tyckte då att man fick tolka det som ett Nej.
Nu till problemet:
Darlingen tyckte att han varit tydlig med att vi var tvungna att invänta besked.
Han ville inte ringa kompisen igen och tjata.
Fjortisen blev besviken eftersom hon&kompisarna tolkat det som att det bara var en formalitet,
att få ett ja.
Jag hamnade mittemellan.
Jag förstår Darlingen som inte vill tjata på en stressad restaurangöppnare.
Darlingen har inga barn och förstår ibland inte hur barn tolkar det man säger.
Kompisen är urusel på att maila..hade han bara missat att svara? Undrade jag.
Darlingen tyckte att han varit kristallklar med att vi var tvungna att invänta svar.
Till slut mailade Darlingen kompisen och hörde efter vilken tid och om hormonerna kunde följa med.
Självklart gick det bra, inga problem, blev svaret.
Tjafs i onödan pga att man tolkar ord och vem som säger orden!
Någon som känner igen sig?