Fjortisen och morsan

Kommer hem efter att ha lämnat in en trasig dator och handlat mat.
Möts av två glada fjortisar och lukten av chokladmuffins, mumma!
Vindruvorna försvinner i deras gap på 4 sekunder blankt men vad gör det?!
Man smittas av deras bubbliga glädje och fnissande! ! :-)
Det är så skönt, en lyx, att ha dem nära och få dela vardagen med dem.

Häromdagen läste jag "Vimmelmammans blogg" och det har fått mig att, åter igen, fundera.
Fundera över livet, sjukdom,döden och annat som kan drabba en.
Vi råkade ut för en allvarlig trafikolycka när fjortisen bara var 4år och lillebror var 2år.
Fjortisen for mest illa.
Hon var medvetslös och hennes lilla ben försvann ut i bilplåten i en otäck vinkel.
Vi satt under en filt och jag sjöng "När trollmor har lagt sina elva små troll" för min lilla dotter medans brandmännen skar upp bilplåten.
Det var RIKTIGT otäckt!!
Fjortisen blev helt återställd efter några månader.

Så här i efterhand, trots att jag fick en Wiphlash skada, kan jag känna mig tacksam.
Tacksam för att vi lever.
Tacksam för att vi nu njuter av och tar vara på livet.
Tacksam för att jag nu kan sätta saker i rätt perspektiv.
Tacksam för att små saker verkar mindre viktiga.
Tacksam för att jag på det här sättet fått mera tid med mina barn (kan bara jobba halvtid efter olyckan)
Det låter förmodligen helt rubbat men jag är en obotlig optimist och tror faktiskt att det ofta kommer bra saker även ur svåra stunder...ja, det är kliché men det kan inte hjälpas.

Jag får ibland kommentarer  om att det är synd om mig som inte kan jobba fullt, inte orkar göra allt jag vill och
som alltid får dras med min onda nacke.
Det är jättesnällt och omtänksamt men jag tänker TVÄRTOM.
Vilken tur att jag kan jobba, att jag kan gör en massa kul grejer och hur himla mycket värre det kunde ha gått.
Nackont är ett billigt pris när alla kom levande ur den demolerade bilen.
Självklart måste man också få vara ledsen, tillåta sig att sörja det man inte längre kan göra osv .
Men jag väljer att inte bli ett offer.
Jag tror stenhårt på att försöka njuta, unna sig och ha det så bra som man bara kan i vardagen.

I mitt jobb som sjuksköterska möter jag människor som råkat ut för diverse olyckor.
Ibland kan jag undra varför just vi klarade oss medans andra som krockat på liknande sätt dör...
Finns det någon mening?
Finns det någon  "grand plan", något vi ska "uträtta"?
Har läst någonstans att människor som drabbas av svåra saker vill hitta en mening i det som hänt.
Försöka förstå det ogripbara.
Kanske är det bara slumpen?
Vem vet?!

Kan ibland närma mig tanken på vad som kunde ha hänt, att vi kunde ha förlorat Fjortisen...
Det är skrämmande, en skräck som jag tror varje förälder någon gång har känt?
Nej, nu får det vara nog med sorgligheter!
Jag skulle ju skriva om hur glad jag är över att ha en fjortis som fortfarande kan klena ner köket med muffins smet!

Ibland när drama drottningen drar igång sin show och det svallar i fjortis hormonerna, tänker jag att jag kanske borde vara "strängare"!?
Men istället tänker jag "Äh, det är väl inget att hetsa upp sig för i det stora hela" ;-)
Är inte den svåraste utmaningen att "Fånga dagen", njuta i stunden,inte fastna i det negativa,
att verkligen uppskatta livet.. även när man får restskatt, regn på semestern och skoskav ;-)