Fjortisen och morsan

Idag kom det in en man på jobbet och frågade efter en anhörig.
Inget konstigt med det, händer hela tiden.
Hjälpsamma som vi är så försöker vi hitta hans anhörig.
Hon fanns inte hos oss,  vi ringde runt lite tilloch försökte hitta henne.
-Ringde hon från akuten?
Ja, hon var på akuten.
-Hon kan inte ha ringt från en vårdcentral?
-Nej, hon är på Jourcentralen, avdelning6.
Hm, finns inget som heter så.
-Kan du försöka ringa henne och se om du får tag på henne?
-Jag pratar med henne nu och hon är på Neurokirurgen i grannstaden.
Finns ingen neurokirurg häromkring...och han hade ingen telefon.
Han håller sig för örat och pratar in mot väggen.
-Nu säger hon att hon är på akuten.
-Pratar du med henne nu?
-Hela tiden.
Ok, nu hade vi insett att ljuset var tänt men ingen hemma.
Så skulle han plötsligt gå.
Vi försökte få honom att stanna tills vi visste om han var en förvirrad patient som gått vilse.
Till slut hittade vi en mottagning som kände igen namnet,men han låg inte inne.
-Var har du telefonen, undrade en av undersköterskorna.
Då fnissade han lite över den puckade frågan.
-I örat förstås!

Antingen var han helt uppe i det blå
eller så är han en av de första som fått en mikroskopisk telefon inopererad
i hjärnan.
Jag undrar bara hur man ringer på en sådan telefon?
Kan man skicka sms?
Hur laddar man upp den och räcker det med att räcka upp handen om mottagningen är kass?
Undra vad han hade för ringsignal?
Gulligullan koko som en gök!? ;-)